alla hjärtans da.............
jodå visst ska man ge varandra kramar å pussar i massor men för dom som int finns i ens närhet då? hur gör man då?
ja var på pappas grav ida å tände några ljus å satt tre röda rosor i snön å tänkte att ida för ett år sedan åkte pappa in till akuten för sista gången.
han var sämre än vanligt å andningen var tyngre än vanligt, hans ork var helt slut. Javisst mammas också, ja min med för den delen.
men vem visste att de skulle bli den sista turen med ambulansen från skatträsk till arvidsjaur.
att se pappa plågas med andningen var de mest brutala ja vare med om och vill aldrig va med om de igen!
Den här gången var de int så farligt jämfört med tidigare då han verkligen höll på att kvävas, då han låg på britsen slogs med sina magra kraftlösa armar mot doktor å sjuksköterskan som höll fast andningsmasken över näsa och munnen med våld, så att han skulle få i sej syrgasen. Den hjälpte men han trodde att dom skulle kväva honom.
Han slogs förbrilt, sparka med sina magra ben, kämpade med att få luft tills han av utmattning sjönk ner i britsen å fick i sej luft.
det va då ja förstod hur hemsk sjukdommen var, hur kan man utsätta sej för en sådan plågsam död som rökning!!!!
ja fattar inte........................
trodde att han skulle dö där och då men doktorn å sjuksköterskerna var helt fantastiska, dom fick honom till att lugna ner sej å det bar iväg med ambulans till piteå för vidare behandling. Den gången fixade han det och var hemma efter 4-5 dagar.
som ja läste en artikel i pitetidningen häromdagen att när man kommer in till sjukvården om och om igen med en kol-patient så är de alltid samma sak, man ursäktar sej för att man ha fortsatt att röka, får sämre syresättning av blodet, lugninflammation och som pappa tappar lusten att äta mat och medicin. ligger bara å önskar att livet tog slut! så är de med en kol-patient bara ursäkter hela tiden.
Nåja pappa åkte som sagt in denna dag för ett år sedan å vad som hände sen vet ni men ni vet inte mina tankar kring allt detta å hur de påverkade mej å min familj.
det ska ja berätta nästa gång för just nu går de inte hitta av alla bokstäver för alla tårar som väller fram.............
