forts........
nu skriver ja igen, känner att ja måste få ur några saker till angående sista åren. kanske har ja skrivit om de i omgångar men måste bara skriva lite till.........
jodå sista året me pappa var frukansvärt jobbigt, och nu förstår ja att inte bara mamma var totalt slut utan ja åxå!
Var ständigt på vakt, hade alltid på mobilen var än vi var och den låg alltid brevid oss på sängbordet.
Mamma kunde ringde å gråta av trötthet över att hon inte orkade längre, att pappa inte åt nått, att han inte sov, att han slutat dricka vätska el ta sin medicin, att hon inte ens kunde gå ut till vedhuset å hämta ved/hämta posten osv.
Pappa ville alltid ha henne nära trots att han bara skällde på henne om allt som var fel, allt tjat om mat, medicin, vädret å att det var hon som gjorde att han skulle förlora körkortet...........det fanns alltid tusen saker att va arg över.
lukten av nytvättade kläder, bakning, matlagning, parfymer, tvål ja men allt så kunde han börja kippa efter luft. Fast ja tror de var mestadels huvudet som spelade ett spratt. Han letade efter uppmärksamhet ibland kunde ja känna visst hela han liv handlade om honom och ingen annan! mamma fick ta mycke psykisk "tortyr" eftersom hon jobbade som sjutton för att han inte skull bli arg, fattar inte att hon stack därifrån tidigare. Lite hårt sagt kanske men de kändes så! som en annan person sa att mamma spelade "martyr" ville att man skulle tycka synd om henne, fast det kan ja inte hellre tycka. Hon valde att vara kvar där i skattis, de var hennes val å då spelade inte nån roll va nån anna tyckte. Jobbigt javisst!
Mamma kunde ringa när som helst på dygnet över nått, man var alltid på helspänn, man ryckte alltid till när signalen röt till, när man såg ambulansen tänkte man "jaha nu far pappa iväg igen"......alltid redo att släppa allt man höll på med å köra me ilfart till skattis.
Pappa tappade ofta balansen å ramlade ofta, tillslut hade inte mamma några krafter kvar att slita upp honom så då ringde hon. från början var det svårt att få upp honom men tillslut fick man till snitsen å det gick lättare.
Han vägde ju inte så mycke men att lyfta upp en lealös potatis säck var svårt, man fick liksom inget grepp å ville absolut inte hålla för hårt i armarna eftersom han var ju så mager å så fort man rörde honom fick han blåmärken.
Alla turer till akuten i arvidsjaur, pite, sunderbyn var nått som man tillslut gruvade sig för, skulle han fixa att åka bil, jo för skicka dom med buss var inte att tänka på. Mamma var dö-nervös att han inte skulle kunna andas pga alla lukter, vilket ja nu i efterhand kan förstå att de var en trygghet om nån av oss syskon kunde skjutsa dom.
Ja å min bror turades om som gått de gick, å visst de "var" jobbigt! mest psykiskt!
Jodå man var på helspänn, ja fick hjärtflimmer, svårt att springa eller promenera utan att det gjorde så ont i bröstet att man trodde "nu blir de en hjärtattack". Man sov dåligt om inte alls ibland, värken var outhärdlig men lyckades att klara mej utan morfinsprutor utan däcka av utmattning istället.
försökte att jobba på som vanligt på vuxenskolan, jägarexamen, trapbanan å familjen fick ta all skit när ja inte orkade, speciellt då Hasse. Att han stod ut me mej är ett under, ja var inte trevlig!!!!! men tack å lov så stod han där som en klippa, trösta, jobba å hjälpte till i skatträsk så gott han kunde.
Va skulle ja ha gjort utan honom!!!!
Kan inte med ord beskriva hur mycket ja ÄLSKAR denne man Hans ove gunnar Renberg!!!!
Det här var min lyckligaste dag i mitt liv förrutom när våra älskade barn föddes förståss.
Mina underbara ungar!!!!!
Kajsa å Kim!!!!
å va ja ÄLSKAR er åxå!!!!!
